Igår berättade jag en hemlighet för min make. Jag gjorde det mycket av själviskthet och för att jag inte ville ha hemligheter för honom. Jag älskar honom mycket och vill att han ska veta vad som försigår i mitt huvud. Jag älskar min make men jag tror att jag gav honom lite för mycket att bita i. Jag berättade för honom om mina ätstörningar och att jag går igenom en väldigt svår period just nu. Det var för mycket för honom. Han sa att jag måste söka hjälp. Men jag är inte redo. Han blev irriterad och sa att jag aldrig kommer vara redo. Men jag har inte problem, det går upp och ner ibland. Just nu befinner jag mig i en svacka och sen kommer jag upp igen. Men jag har inte problem, jag har lite smått svårigheter. Nu har jag skuldkänslor till tusen, min man sov inte en blund inatt för han var orolig för mig. På hans röst hör jag att han sätt att se på mig och prata med mig nu är fylld med oro och rädsla. Jag hade inte alls förväntat mig det. Nu frågar han mig hela tiden vad jag har ätit och det gör i sin tur att jag tänker mer på vad jag äter. Nu ringde han mig för att berätta att han älskar mig och att han är orolig för mig. Nu har jag stooora skuldkänslor! Jag kanske inte borde berättat nåt för honom, jag kanske bara borde ha låtit kvällen och tankarna passerat och förblitt mina. Men men sagt är sagt och går aldrig att ta tillbaka. Sånt är livet. Jag bad honom att vi ska försöka ta en dag i taget och rör oss i rätt riktning sakta men säkert. Vi får se hur det går.
//E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar