Nu langtar jag till Sverige och sommaren, lugnet hemma hos mamma och familjen som samlas till sent pa kvallarna. Jag undrar varfor kan inte kan ha allt samtidigt?
Nar jag var i Sverige langtade jag till LA. Lite visste jag och kom ihag hur ensamt det faktiskt ar har.
Ibland kanner jag mig sa tom inombords. Jag orkar bara inte halla skenet uppe, jag orkar inte hoppas och slass och kampa dag in och dag ut. Jag ar medveten om att det inte alltid ar sahar. Men hur kan man hitta tillbaka till det normala? Hur gar man tillbaka till vardagen och jobbar sig vidare med det man har nar man ar ensam om att vilja det? Jag finner inga losningar eftersom jag far soka losningarna helt pa egen hand och ar ensam om att vilja kampa. Det kanns tomt, jag haller hela tiden tarna tillbaka. Jag kanner mig ensam, ledsen, overgiven och tom. Jag vet inte hur framtiden kommer att bli.
Jag vill bara tillbaka till vardagen, till snalla ord, till karlek, till omhet men jag har tappat bort vagen och vet inte om jag kommer att hitta den igen. Men som Pandoras box (grekisk mytologi) visade oss, hoppet ar det sista som overger manniskan. Hoppas att detta aven galler mig. Tiden far utvisa och tiden far laka alla sar.
//E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar