Igar halsade jag pa en nara van. Hon ringde mig pa morgonen och sa att jag skulle komma hem till henne. Hon har kampat med cancer i flera ar nu. Igar skickades hon hem fran sjukhuset for att kunna do hemma. Hon ringde och sa att jag fick komma for hon visste inte om hon skulle leva tills morgon dagen. Panikslagen kastade jag mig in i bilen och korde hem till henne. Det var en valdigt jobbig och tung dag. Jag kramade henne och grat mycket. Hon har inte atit pa flera dagar for att hon ar radd for att kvavas till dods da cancern har gjort det svart for henne att ens andas. Hon har gatt igenom mycket.
Igar nar jag satt och grat tittade hon pa mig och log. Jag kunde inte lata bli att forundras over hur otroligt underbar manniskan ar och hur mycket gladje hon ger alla andra.
Imorse nar jag vaknade bestamde jag mig for att vara lite gladare for varje dag som gar och mycket mycket tacksammare mot allt jag har i livet. Det galler att le och ga vidare, vi vet inte hur livet kommer att te sig, men det ar ok. Vi maste inte veta allt. Ibland kan vi bara sitta i baksatet och njuta av livet och allt som det innebar. Jag sag till att krama min make lite extra igar och vara allmant tacksam for allting jag har.
Min van lever idag. Hon har vagat ata lite och har nu akt tillbaka till sjukhuset for att fa drop. Lakarna har inte gjort nagon mer chemo pa henne sa vi far se hur den har sagan kommer att te sig.
Vi far inte glomma bort att le och vara glada!!
//E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar