Min make är det finaste jag har. Han är allt man kan önska sig från sin respektive, han ler och hela världen vill le tillbaka. Hans vackra ögon kan få mig att gå med på det mest absurda. När hans blick tränger igenom mig, darrar jag och mina ben får svårt att bära mig. Min make gör mig knäsvag än idag efter många år tillsammans. Han ger mig styrka att vilja förbättra mitt liv och kraft att se glädje i vardagen. Han är en diamant som kommit till mig och jag planerar att våra honom ömt. Jag ska aldrig sälja min diamant eller låta någon annan få ha den nära sig. Jag dödar honom hellre, jag begraver honom hellre levande än ser någon annan få njuta av hans vackra ögon och somna till hans mjuka ord. Så får det aldrig bli, jag bestämmer att det är vi och det ska vara vi tills jag bestämmer det. Om jag bestämmer att jag inte vill ha vi längre så måste jag ändå ta hans liv, för som sagt ingen annan ska få ha min diamant. Hans ord var skapade för mig, hans kyssar är och ska förbli mina, hans famn är gjuten för att anpassa sig till min. Hur skulle han kunna gå vidare från detta? Hah det kan han inte så det så, han är och förblir min. Tänk så enkelt jag har gjort livet för honom, han behöver aldrig tvivla eller undra hur han vill ha det i livet, jag har redan bestämt åt honom. Åh han kommer nog tacka mig ömt när han läser detta. Nu ska jag luta mig tillbaka i stolen och vänta på hans tacksamhet som ska överösa mig snart.
Ps. för alla som inte fattar, jag skojar bara, inte skulle jag döda min make......eller?? : )
//E
1 kommentar:
Nä Ella det skulle du aldrig. Lika lite som jag någonsin skulle misshandla ett mongo eller skjuta en ful unge som skriker och kletar snor på kinderna.
Skicka en kommentar