I torsdags grat jag...hela dagen....idag forsokte jag verkligen halla tararna tillbaka men jag brot ihop till slut. Lat mig beratta det som tynger mitt hjarta.
Jag har en van, hon ar over 50 ar gammal. Hon ar en fin, god, vanlig sjal som har gatt igenom mycket i livet. Men hon ar en underbar manniska. Vi brukar traffas och fika, ofta hemma hos henne eller hos oss.
Hon har haft cancer i flera omgangar i sitt liv. For 4 ar sedan fick hon cancer i lymfkortlarna. Sedan dess har hon kampat med chemoterapi och diverse behandligar. Det har inte alltid varit latt. Hennes man forlorade sitt jobb och darmed forsvann deras forsakring. Det innebar att hon inte kunde fa medicin. Henne lakare akte da runt till olika kliniker och samlade prover pa chemo tabletter som min van fick tills hon fick tillbaka sin forsakring i och med att hennes man fick nytt jobb.
Nu pa senare tid har hon akt in och ut pa sjukhus, hon har kampat med hjartoperation och lungoperation. For tva manadar sedan ringde hon mig och berattade att cancern hade spridit sig till skelettet. Den dagen brot jag ihop och grat pa telefon. Jag fick en kansla att slutet var nara. Hon trostade mig och sa att allt skulle losa sig.
I torsdags morgon vaknade jag av att telefonen ringde klockan 7.45 pa morgonen. Det var min van som berattade att hon blivit skickad hem fran sjukhuset. Hon sa att jag fick komma och halsa pa samma dag eftersom hon hade skickats hem for att do och visste inte om hon skulle leva till morgondagen. Jag korde hem till henne och traffade henne ensam innan resten av vannerna kom over. Cancern hade verkligen tagit over henne. Men hon log, hon tittade pa mig och log hela tiden. Hon var glad och sa att hon var okej med doden. Hennes man och son (16arig son) madde bra. De hade liksom forberett sig pa att hon skulle do. Jag grat mycket, mycket och kramade henne och pussade pa henne. Jag slogs av hur overkligt det hela kandes....! Nar det blev manga manniskor runt henne tog jag farval och akte hem. Sen grat jag annu mer.
I fredags akte hon in pa sjukhus. Hon lever annu men ar i sist skedet av sitt liv. Hon gar in och ut ur koma. Idag grat jag igen nar jag fick samtal om hur hon mar. Det kanns otroligt overkligt. Kanns som att hon ska ringa mig nar som helst och saga "Hi Honey" och be mig komma over pa en kopp te....! Jag grater nu nar jag skriver det har.
Det som var allra svarast for mig att forsta var hennes otroliga radsla for doden. Hon vill inte do, hon vill inte ga vidare men hennes kropp har gett upp. Hennes kropp orkar inte mer och det finns inget nagon kan gora for henne langre. Hennes man vill vara ensam med henne pa sjukhus. Jag har tagit mitt farval men det gor fortfarande ont....
Se till att krama era vanner, ta hand om dem och ta vara pa det som finns. Livet ar for kort for ilska och irritationer....!
//E